- störst på livsfrågor

Pilgrim på köptemplet

I shoppingens, konsumtionens och den heliga marknadsekonomins namn. Brita Häll blir pilgrim för en dag och fotvandrar till Ikea.

Text: Brita Häll

Pilgrimsvandringens idé är lika uråldrig som genialisk: Sätt ena foten framför den andra. Upprepa proceduren tills ett meditativt tillstånd har infunnit sig. Resan går framåt och inåt samtidigt, och resmålet är mest symboliskt. Det är promenaden som är grejen.

Jag väljer ändå mitt mål med omsorg, därför att jag vill göra ett experiment. Vad händer om jag vandrar till ett av vår tids populäraste vallfärdsmål? Ikea, köptemplet framför andra. Kommer jag i kontakt – eller konflikt – med min köplusta? Sträckan är knappt två mil, från skolan i Danderyd där jag lämnar min yngsta dotter till Barkarby handelsplats där Ikea-flaggorna vajar.

Kvällen innan vecklar jag ut kartan på vardagsrumsgolvet och försöker mäta vandringsleden med linjal. Familjen sätter sig på huk bredvid mig och engagerar sig skrockande i färdplanerna. ”Här nånstans kommer du att börja gråta”, säger maken och sätter ner fingret vid Järva krog, cirka fyra kilometer från utgångsläget. ”Glöm inte bergshackan, mamma”, säger tolvåringen. Sen målar de tillsammans upp en bild av hur jag ska ta taxi halva vägen och försöka dölja mitt misslyckande för fotografen. ”Glöm inte att jag är journalist”, morrar jag, ”allt ni säger kan användas emot er”.

Men i hemlighet har jag mina farhågor. Bra skor ska man ha. Det har jag inte. Bra fötter bör man ha. Det har jag inte heller (hallux valgus, snedställd stortå med risk för värk). På plussidan är jag en entusiastisk, för att inte säga euforisk, fotgängare. Åtminstone på kortare distanser.

Klockan är halv nio när jag börjar gå, i vinterkängor och dunväst. Jag genar genom ett litet skogsparti och skrämmer halvt slag på en dam som står på stigen med ryggen vänd mot mig och gör sin morgongymnastik. Hon tittar skamset på mig: jag har klampat in i hennes privatliv.

Vitsippor och svalört ligger som en matta över skogen. Det luktar fuktig jord och ljuset faller på ett sätt som det bara gör en förmiddag på våren. Jag börjar tänka på min barndom och skogen intill huset i Skellefteå där jag växte upp. Börjar till och med längta efter min första bästis Elisabeth. Varför? Jo, för att det bara var som barn jag var ute i skogen en vardag oavsett årstid. De senaste decennierna har jag varit för upptagen med att jobba, handla mat, sköta barn och tvätta kläder. Bestyr. Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat, som Lennart Hagerfors novellsamling heter.

Vid det här laget är jag rätt självbelåten. Har bara vandrat tjugo minuter och redan gjort viktiga upptäckter i mitt inre. Bestämmer mig för att belöna mig själv med en paus. Planen är att stanna ett par gånger för mat, dryck och shopping. På en pilgrimsvandring till Ikea måste man ju hylla kapitalismen med små utbrott av inköp på vägen. Så jag stannar i Mörby centrum, dricker te, köper block och penna och tjuvlånar Folktandvårdens toalett. Det är svårt att göra en själslig vandring om man inte får tömma tarmen.

Jag promenerar i solljus längs trafiken som dånar in mot Stockholm city, över bron som förbinder Stocksund med Bergshamra och vidare mot Ulriksdal. Precis vid Järva krog ringer faktiskt maken, just när jag enligt hans beräkningar borde ha fallit i gråt. Fast nu är han inte retsam, undrar bara vänligt hur jag klarar denna prövning. ”Det är lugnt, jag ska snart ta in på hotell”, säger jag.

Går och tänker på mitt förhållande till shopping. Lottie, min gamla klasskompis från Journalisthögskolan (sedermera berömd informationsdirektör på Fritidsresor), sa en gång att ”det är ju för hemskt det här med att konsumera bort sin ångest, men är man lite ledsen och köper en tröja så mår man ju faktiskt bättre sen”. Det är en erfarenhet jag delar. Men då talar vi egentligen inte om ångestdämpande konsumtion utan om shopping på en vardaglig nivå. Som tröst och belöning. Är ångesten på riktigt, antar jag att den kräver konsumtion av narkotiska dimensioner.

Det finns en speciell kvinnogemenskap i detta med inköp. En god vän eller släkting kan i lyckliga fall även vara en underbar shoppingkompis. En sån som genuint bryr sig om vad just jag ska köpa. Och som gläder sig med mig när jag gjort ett riktigt kap. Få saker kan förena oss kvinnor så som diskussioner om vad man ska köpa, har, borde eller absolut inte borde ha köpt. Många av oss står inte ut om vi inte får delge våra vänner vilka reklamationer vi gjort på sista tiden. Skorna som inte ens höll en vecka. Vi behöver medkänsla med de shoppingens nederlag vi erfarit, den lindrar smärtan en smula.

Däremot är jag är ointresserad av statusstärkande konsumtion. Inköp som är till för att visa andra att jag hade råd. Eller förresten, det där var inte riktigt sant. Det finns inköp jag inte har råd med och som jag nästan skäms för att jag inte gjort.

Vad jag köper definierar mig som person, och konsumtionen bekräftar mitt värde. Bara på låtsas, det vet jag ju. Men det kan ändå göra ont.


Någonstans mellan Agnesberg och Ursvik passerar jag ett villaområde, där två män står på trottoaren och pratar. De hälsar glatt på mig. (Sammanlagt kommer fyra personer att heja på mig under min vandring. Alla med, som det heter, utomeuropeiskt utseende.)

Det har blivit varmt. Dunvästen åker av och jag måste släppa ut håret för att inte solen ska bränna mig i nacken. Men fötterna klarar sig förvånansvärt bra. Jag går en lång sträcka på cykelbana längs med E18, föga stämningsfullt. Och snart har jag passerat det stadium då jag kan gå och fundera. Jag är bara en kropp som flyttar sig framåt. En hungrig och kissnödig kropp.

Jag gör en halvkilometers avstickare till Rinkeby och äter pizza. Ringer Jörgen, fotografen, och avlämnar rapport. Och shoppar förstås: Frukt och smink. Livets nödtorft.

Nästa timme vandrar pilgrimen med mobilen klistrad mot örat. Maken ringer igen för att – passande nog – diskutera ett inköp. En kompis ringer två gånger för att prata om livet. Jörgen ringer för att tala om att han står och väntar på mig utanför Ikea, ”du kommer väl snart?”.

I korsningen E18 och Akallalänken tar cykelbanan slut och jag får kliva uppför en skogsbacke och över en äng för att komma fram till Barkarby. Slår följe med en kille som rullar sin punkterade cykel. Han har gått rätt långt, säger han. Har jag också, säger jag.

Klockan är tre på eftermiddagen när jag siktar Ikea och Jörgen kommer svängande med bilen. Så de sista hundra meterna går jag inte utan åker BMW. Snöpligt, om än inte poänglöst. Det är ju det här männens shopping brukar handla om: kapitalvaror.

Men köplusten har alldeles lämnat mig. Efter fotograferingen linkar jag upp till cafeterian och äter rabarberpaj. På vägen ut hittar jag en dörrmatta och ett fyrpack värmeljus, sammanlagt 28 kronor. Det får räcka så.

Pilgrimsfakta
Start: Ösby station
Mål: Ikea Barkarby
Sträcka: drygt 17 kilometer
Utrustning: karta, ryggsäck, plåster, pengar, mobiltelefon
Förtäring: 1,5 liter vatten, 0,4 l te, 0,3 l kaffe, 1 smörgås, 1 pizza, 1 paj, 3 sorters frukt
Inköp: kollegieblock, blyertspenna, kam, ögonskugga, dörrmatta, värmeljus
Bästa helgedomarna på vägen: Mörby centrum, ohipp men intim köpgalleria, torghandeln i Rinkeby med frukt och grönt under halva marknadspriset samt Stockholm Quality Outlet i Barkarby, intressant designad småstad med sekunda märkeskläder (dålig shopping men många kunder).